På jakt efter en äkta man.
Roliga historierSkapad av Uffe Johansson 2018-02-16 09:33Östgötaposten 1907-07-01

För
en tid sedan skulle
en dam vid namn Julia Weetsler
i Melbourne gifta sig. Några timmar före vigseln fick hon
emellertid veta, att brudgummen skamligen öfvergifvit henne och
schappat sin väg,
men som hon tyckes vara skapad af litet starkare stoff än damer i
allmänhet, öfverlämnade hon sig ingalunda åt
sorg och förtviflan,
utan begaf sig genast ut på upptäcktsfärd efter den försvunne.
Hon
följde den trolöse i spåren från Australien till Amerika och fann
honom till slut i den lilla staden Allentown i Pennsylvanien, där
hon på stående fot tvang honom att gifta sig med henne.
En
ung banktjänsteman i London, som hade förlofvat sig med en förmögen
äldre dam, rymde på själfva bröllopsaftonen till Paris och, sedan
han fått reda på att hon upptäckt hans spår, därifrån till
Italien, hvarest han slog
sig ned i Neapel.
Olyckan
ville emellertid att han där blef bestulen
på alla pengar han hade med sig, och då hans brud upptäckte honom
i ett ganska ynkligt tillstånd i ett hotell af lägsta rang, måste
han gifva sig på nåd och onåd och finna
sig i det oundvikliga.
Ett
högtidsklädt brudpar infann sig en dag på rådhuset i den franska
staden Issondon. Efter att ha uppläst vigsel- formuläret ställde
borgmästaren först till mannen frågan om han ville taga den
närvarande bruden till sin
äkta maka. Till allmän häpnad svarade brudgummen efter ett
ögonblicks eftersinnande:
— Nej. Mitt första äktenskap var
ej af den art, att jag vågar ingå ett nytt.
— Men det borde
ni väl ha varit på det klara med innan ni kom hit, utbrast
borgmästaren. Ni måtte väl veta, hvad ni vill!
Brudgummen
tvekade ett par minuter
innan han med anmärkningen att det ej var för sent att godtgöra en
dumhet lämnade rummet efterföljd af hela bröllopsskaran med bruden
i spetsen.
Den vilda jakten drog gata upp och gata ned, och
öfverallt stannade folk
och skrattade. Till slut, när brudgummen tappade andan, infångades
han af bruden, som så allvarligt förehöll honom hans beteende, att
han följde henne tillbaka till rådhusset,
där den afbrutna ceremonien fullbordades.
En liknande
händelse tilldrog sig för några år sedan i Manchester.
Bröllopsgästerna hade redan samlats i kyrkan, då brudgummen, hvars
mod tydligen ej tålde offentlig pröfning, plötsligt sprang sin väg
och tog sin tillflykt till en i närheten befintlig
utskänkningslokal. Bruden
och brudtärnorna följde honom likväl hack i häl. Under
kroggästernas stora munterhet blef han tagen i kragen och inom några
minuter förvandlad till äkta man.
För tre år sedan
for ett ungt par af arbetsklassen åtföljdt af sina vänner till en
kyrka i norra London for att där låta välsigna sitt förbund.
Under
vägen föllo några stickord, som retade brudgummen i så hög grad,
att han förklarade, att han ej mer hade lust att gifta sig. Han
sprang ur vagnen och tog till flykten. Bruden hoppade äfven ur och
satte efter honom. Kapplöpningen var kort men spännande. Utgången
hade kanske varit
litet oviss, om ej gatutrafikanterna, i tanke att det var fråga om
en tjuf, hade tagit fast den unge mannen och utlevererat honom åt
hans sköna förföljarinna.
Ännu
mer förtvinad var en ung fransk köpmans flykt från
sin utvalda. Bröllopet
skulle stå i Rouen,
men i sista ögonblicket innan det viktiga steget var taget
slet han sig lös från sin tillkommandes arm och sprang därifrån.
Bröllopsskaran med bruden i spetsen förföljde honom genom stadens
gator och slutligen stod man invid Seinefloden. När den unge mannen
såg att ingen annan utväg fanns, kastade han sig i vattnet. De
andra stannade på stranden, men bruden, som var god simmerska,
kastade sig utan betänkande i floden. Brudgummen, hvars simkonst var
hennes betydligt underlägsen, var på väg att gå till botten, då
brudens starka arm tog fast honom och drog honom i land. Strax
därefter bar det af till kyrkan, och bruden kunde i ordets sanna
betydelse säga, att hon "fiskat" sig en man.