Inte dagens nyheter...

På jakt efter en äkta man.

För en tid sedan skulle en dam vid namn Julia Weetsler i Melbourne gifta sig. Några timmar före vigseln fick hon emellertid veta, att brudgummen skamligen öfvergifvit henne och schappat sin väg, men som hon tyckes vara skapad af litet starkare stoff än damer i allmänhet, öfverlämnade hon sig ingalunda åt sorg och förtviflan, utan begaf sig genast ut på upptäcktsfärd efter den försvunne.
Hon följde den trolöse i spåren från Australien till Amerika och fann honom till slut i den lilla staden Allentown i Pennsylvanien, där hon på stående fot tvang honom att gifta sig med henne.

En ung banktjänsteman i London, som hade förlofvat sig med en förmögen äldre dam, rymde på själfva bröllopsaftonen till Paris och, sedan han fått reda på att hon upptäckt hans spår, därifrån till Italien, hvarest han slog sig ned i Neapel.
Olyckan ville emellertid att han där blef bestulen på alla pengar han hade med sig, och då hans brud upptäckte honom i ett ganska ynkligt tillstånd i ett hotell af lägsta rang, måste han gifva sig på nåd och onåd och finna sig i det oundvikliga.

Ett högtidsklädt brudpar infann sig en dag på rådhuset i den franska staden Issondon. Efter att ha uppläst vigsel- formuläret ställde borgmästaren först till mannen frågan om han ville taga den närvarande bruden till sin äkta maka. Till allmän häpnad svarade brudgummen efter ett ögonblicks eftersinnande:
— Nej. Mitt första äktenskap var ej af den art, att jag vågar ingå ett nytt.
— Men det borde ni väl ha varit på det klara med innan ni kom hit, utbrast borgmästaren. Ni måtte väl veta, hvad ni vill!
Brudgummen tvekade ett par minuter innan han med anmärkningen att det ej var för sent att godtgöra en dumhet lämnade rummet efterföljd af hela bröllopsskaran med bruden i spetsen.
Den vilda jakten drog gata upp och gata ned, och öfverallt stannade folk och skrattade. Till slut, när brudgummen tappade andan, infångades han af bruden, som så allvarligt förehöll honom hans beteende, att han följde henne tillbaka till rådhusset, där den afbrutna ceremonien fullbordades.

En liknande händelse tilldrog sig för några år sedan i Manchester. Bröllopsgästerna hade redan samlats i kyrkan, då brudgummen, hvars mod tydligen ej tålde offentlig pröfning, plötsligt sprang sin väg och tog sin tillflykt till en i närheten befintlig utskänkningslokal. Bruden och brudtärnorna följde honom likväl hack i häl. Under kroggästernas stora munterhet blef han tagen i kragen och inom några minuter förvandlad till äkta man.

För tre år sedan for ett ungt par af arbetsklassen åtföljdt af sina vänner till en kyrka i norra London for att där låta välsigna sitt förbund. Under vägen föllo några stickord, som retade brudgummen i så hög grad, att han förklarade, att han ej mer hade lust att gifta sig. Han sprang ur vagnen och tog till flykten. Bruden hoppade äfven ur och satte efter honom. Kapplöpningen var kort men spännande. Utgången hade kanske varit litet oviss, om ej gatutrafikanterna, i tanke att det var fråga om en tjuf, hade tagit fast den unge mannen och utlevererat honom åt hans sköna förföljarinna.

Ännu mer förtvinad var en ung fransk köpmans flykt från sin utvalda. Bröllopet skulle stå i Rouen, men i sista ögonblicket innan det viktiga steget var taget slet han sig lös från sin tillkommandes arm och sprang därifrån. Bröllopsskaran med bruden i spetsen förföljde honom genom stadens gator och slutligen stod man invid Seinefloden. När den unge mannen såg att ingen annan utväg fanns, kastade han sig i vattnet. De andra stannade på stranden, men bruden, som var god simmerska, kastade sig utan betänkande i floden. Brudgummen, hvars simkonst var hennes betydligt underlägsen, var på väg att gå till botten, då brudens starka arm tog fast honom och drog honom i land. Strax därefter bar det af till kyrkan, och bruden kunde i ordets sanna betydelse säga, att hon "fiskat" sig en man.

• Kommentarer(0)