Inte dagens nyheter...

Inte dagens nyheter...

Våld, lycka, framsteg och motgångar. Det var bättre förr, eller?


---------------------------------------------
(2018-07-11)
OBS!
---------------------------------------------
KB har grejat på sin sida så att gamla länkar inte längre fungerar.
Jag funderar för fullt på hur det ska lösas. Länkar från nu fungerar dock.
---------------------------------------------



Kungliga biblioteket har skannat in mängder av äldre svenska dags- och veckotidningar, med fantastiska nyheter.

Här har jag tagit fram det bästa och värsta från veckotidningen Östgötaposten, eller om den heter Östergötlands veckoblad Östgöta-Posten, med det bästa och värsta från bland annat Östgöta Correspondenten.

Östgötaposten drevs av det vi i dag kallar Corren, som en form av veckotidning.

Not: Ibland kan det bli riktigt läskigt, men så uttryckte man sig då :-O
Valutaomvandlare: 1.000:- år 1897 motsvarar 64.835:- år 2018. Se mer på Rodney Edvinssons sida.

Skeninge under 1800-talet...

SläktforskningSkapad av Uffe Johansson 2018-03-02 22:19
Östgötaposten 1900-01-12


Skeninge under 1800-talet för östg. Corresp. (Forts. och slut.) Rundt omkring kyrkan och den gamla kyrkogården löpte en med stora taktegel täckt stenmur, hvilken å vestra, norra och delvis äfven östra sidan hade s. k. kyrkobodar, som under marknader hyrdes af främmande köpmän och af hvilka staden hade ej obetydlig inkomst. De voro inalles omkring 30 st. och uppfördes i början på 1700-talet i stället för dem, hvilka vid den stora eldsvådan 1718 brunno upp. Den södra muren, som vette åt prestgården, var deremot i det närmaste fri men försedd med en hög port.

Kyrkans yttre var ganska lika det nuvarande. Det är endast taket som undergått någon förändring; vid norra sidan ha ett par mindre utbyggnader blifvit borttagna. Tornet, som före 1718 hade en ganska hög spira, omgifven af 3 mindre sådana (den 4:ie hade aibrunnit 1704), fick efter förutnämnda års brand sitt nuvarande utseende. Invändigt deremot är kyrkan sig ganska olik mot vid århundradets början, då väggar och pelare voro fullsatta med taflor, epitafier och vapen m. m., hvilket allt sedermera hopats i en s. k. skräpkammare eller blifvit upplagdt på taket öfver sakristian.

En del har ock försvunnit. År 1800 hade kyrkan blott två stenhvalf; midtskeppet betäcktes af en brädbeklädnad, sedan dettas tegelhvalf den 16 Juni 1718 på morgonen instörtat. Det skulle här blifva allt för vidlyftigt att närmare beskrifva kyrkans d. v. inredning, ehuru detta vore i flera afseenden ganska intressant. Måhända vi framdeles i ett särskildt kapitel kunna återkomma härtill.

Industrierna voro inte så värst vidlyftiga, men deremot funnos en hel del handtverkerier, "både mer och mindre nödvändiga", heter det från denna tid. "Och äro här åtskilliga, som hafva sina egna embeten, skrå och låda, utan att höra under någon annan stads sigill", låter det vidare!

Den spinnskola för finare spånad till Vadstena kammarduksfabrik, hvilken inrättades här 1755, förde vid seklets början ett mycket tynande lif. Senare anlade fabrikören Nathanael Folker en måleri- och kattunsfabrik eller snarare kattunstryckeri, hvilken emellertid strax före århundradets början flyttades till Linköping, der den blomstrade i flera år.

Samma gång gick det med den ”Kam-ulls fabrik", hvilken organisten Luhtander i Hogstad anlade härstädes. Borgerskapet gick minsann den tiden inte af för några hackor, som man säger. När 1802 en kongl. bemärkelsedag skulle högtidlighållas, vardt borgarne fördelade till såväl kavalleri som infanteri, "och det var ogement ståtligt att se, huru väl de förde sig", säger en berättelse från denna tid, som emellertid litet spetsigt tillägger, "att sämskaren Anders Gustaf syntes inte tåla vid den häst han undfått, eller också talte hästen inte vid honom, ty de gingo åt hvart sitt håll, men hästen fortast."

Skeninge var egentligen ett jordbrukande samhälle och länets utan tvifvel förnämsta handelsstad, hvilket framgår af nedanstående beskrifning öfver stadens marknader och handelsområde omkring år 1800. Den 4 Januari årligen skulle Skeninge egentligen haft en marknad, hvilken gifvits staden af drottning Kristina 1652 på sjelfva juldagen. Denna marknad ansågs visserligen ganska fördelaktig, men när sedan stadens torgdag nere vid Torpa kyrka i Ydre härad, hvilken hölls den 6 i samma månad, med åren blef allt förmånligare låtsades man inte om den förra utan for i stället den långa vägen ner till Torpa, der inga andra än Skeningebor fingo göra affärer.

Den 16 Februari hölls Julianae eller Nymarknaden, gilven till stadt-n 1727 af konung Fredrik I. Valborgsmessan var en urgammal marknad, som hölls 1 Maj, då utom spanmål, viktualier och väfnader äfven hästar och annan boskap torgfördes.

Den största marknaden var dock Olsmessan. som hölls den 9 Augusti och pågick ännu 1800 i 3 dygn. Det var en s. k. frimarknad, som under äldre tider pågått i öfver 8 dagar. En myckenhet handlande, handtverkare och landtmän bevistade denna ännu långt in på århundradet öfver hela landet beryktade marknad: torg, gator och hus voro alldeles öfverfylda med köpande och säljande. Särskildt märkvärdig var Olsmessan för den mängd af kreatur som i stora drifter hitfördes från särskildt Småland och kunde räknas i tusental. Här uppköptes af oxhandlare från Stockholm, Bergslagen, Vesterås, Upsala och andra rikets städer stora partier, som sedan drefvos till resp platser af småländingar, hvilka sålunda kommo ut i världen och inte så sällan lyckades blifva både rika och framstående män.

Femte marknaden hette Mormessan, hvilken inföll, då sön- och helgdag icke kom emellan, den 20 September. Denna var näst Olsmessan den största i fråga om kreatur. Och ehuru köpmän och handtverkare från andra orter nu ej fingo hålla öppna bodar såsom å Olsmessan, var dock rörelsen och marknadslivet ansenligt. Särskildt denna marknad var omtalad för sin rikedom på viktualier.

Mikaelmessan eller Mixmessan som den gemenligen kallades af folket, inföll den 29 September, derest ej sabbatsdag då trädde emellan. Ehuru denna marknad inföll så omedelbart på den föregående, var den dock ganska stor och tillförseln af boskap och andra marknadsvaror rätt riklig. Slutligen märktes Thomasmessan eller Thomaesdagen, som den nu kallas. Den inföll alltid den 21 Dec. och ansågs ej vidare betydlig, helst äfven i andra östgötastäder samtidigt höllos marknader. En ganska intressant föreställning om Skeninge betydenhet som handelsstad ännu vid detta århundrades början får man vid studiet af stadens vidsträckta handelsområde, hvilket omfattade ej allenast en ganska vidsträckt omnejd utan ock rätt aflägse liggande platser. Staden egde nämligen köpingar eller marknadsplatser i Torpa i Ydre, i Trehörna, i Stora Åby, Malexander och Hestra. Handelsområdet sträckte sig sålunda hela 6 mil i söder utöfver det ansenliga Ydre, vidare Vifolka, Bobergs och Göstrings härader med en del al Aska och Lysing samt en liten del af Valkebo intill Sjögesta bro. Och att dessa förmåner ingalunda voro obetydliga visa resp. previlegiibref, af hvilka vi återgitva det som rör Torpa, utfärdat af Gustaf II Adolf. "Vi Gustaf-Adolf etc. gör veterligt, att som vi gerna se våra trogna undersåtars förkofring, så hafva vi af gunst och nåd till vår stad Skeninges tillväxt nådigt undt och efterlåtit, som vi ock i detta vårt brefs kraft vunne och efterlåte, det de 3 marknadsdagar årligen vid Torpa kyrka hålla må, den ena vid Batholphi, den andra vid Luca evangelistens tid och den tredje dersammastädes 13:dje dag jul, dit allmogen må lända med sina varor och dem sedan med bemälda Skeninge borgare föryttra och förhandla, hvilken marknad de enskildt bruka skola och ingen annan stad hafva makt densamma marknad att bejaka utan bemälde Skenninge borgare allena. Vi påbjuda fördenskull vår landshöfding öfver samma landsände, som nu är eller framdeles tillförordnad varder, att han håller hand derutöfver, icke tillstädjandes något häremot förelöpa."

Skeninge borgerskap hade rundt omkring Torpa marknadsplats låtit upptimra bodar och några med eldstäder försedda stugor, hvarföre platsen såg rätt ansenlig ut. Första ärliga marknaden här hade Skeninge Tretiondedagen eller gemenligen dagen derpå, den 7 Januari, då det rådde stor handel med viktualier och andra ortens produkter såsom väfnader, lin och hampa m. m. Andra marknaden, vid Botolfs tid, den 17 Juni, var mindre, medan den tredje marknaden, 18 Okt., ansågs som den förnämsta, enär tillförseln af boskap och viktualier då merendels var synnerligen riklig.

Stadens andra köping var Trehörna, hvilken dock i anseende till dit ledande vägars besvärlighet blef mycket litet besökt. Deremot blef vid St. Åby-, uppå Sandstufvubackarne, en rätt hflig köpplats. Marknadsdagarne voro den 17 Juli och 23 Okt.

Vid Malexander höllos marknader (klent besökta) den 25 Juli och 17 Dec. Vid 1800 talets början voro de emellertid alldeles aflysta och flyttade till Hestra i Ekeby socken. Häraf synes, att en driftig skeningeborgare den tiden måste vara på rörlig fot nästan året rundt. Stadens läroverk, som i ålder täflade med de äldsta i hela landet, var inhyst i radhuset och beskrifves sålunda: "Uti nedra våningen finnes åt torgsidan under rådhussalen 2:ne stadskällerum under civilarresten rummet, der gröfre brottslingar förvaras. Men åt kyrkogårdssidan är stadsskolan, skiljd med murad vägg ifrån sistnämnda rum, belägen och har jemte särskild ingång från kyrkogården en liten förstuga och midt för densamma en liten vedbod samt å högra sidan om förstugan en sal för rektor att läsa uti och i den venstra två kamrar för kollegan, den ena till logis och den andra till läserum."

Borgmästare i Skeninge i böljan af 1800-talet var Michael Wejdling, född i Linköping den 8 Febr. 1749 och son till handelsmannen derstädes Alex. Wejdling och Hedvig Höppener. Genomgick Linköpings skola och gymnasium samt blef student i Upsala 1767. Efter studier derstädes och konditioner i privata hus blef han 1777 stadsnotarie i Skeninge samt några år derefter tillika rådman. Gifte sig 1772 med rådmansdottern Marg. Hammar, död 1778, med hvilken han hade två barn, sonen Anders Thure, handlande i Norrköping, och dottern Hedvig Catharina, gift med skönfärgare Gyning i Skeninge. I ett senare gifte, med prestdottern Livin, hade han en dotter, gift med sedermera majoren Wollfelt, sonen Otto, borgmästare här, och Gust. Alexander, handlande. Michael Wejdling var riksdagsman 1786 och blef 1805 borgmästare, samt företrädde ånyo staden vid riksdagen 1809. Sonen C. O. Wejdling blef sedermera faderns efterträdare, i hvilken egenskap han tjenslgjorde till långt in på århundradet, då stadens n. v. högste styresman Ad. Nap. Curman, senior bland rikets borgmästare, erhöll sysslan.Här har det sällsynta förhållandet således egt rum, att under ett helt århundrade endasi tjenstgjort tre ordinarie borgmästare, af hvilka den siste var född medan den förste ännu lefde. Mellan den förstes af desse födelse och närvarande stund ligga ej mindre än 151 år.

Kyrkoherde härstädes vid 1800-talets ingång var doktor Carl Johan Kellman, född den 4 Juli 1721 på Snaflunda gård vid Örebro, men uppfostrades i Stockholm, dit hans föräldrar flyttade, då han var blott 6 veckor gammal. Föräldrarna voro hofrättsadvokaten och borgerskapssekreteraren i Stockholm Joh. Kellman och Anna Catharina Warg, landskamreraredotter från Örebro. Efter enskild undervisning blef han 1737 student i Upsala, der han efter faderns 1738 timade död underhölls af Stockholms borgerskap i 5 år eller till 1742, då han reste till Greifswald och blef magister 1743. År 1745 antogs han till guvernör hos riksrådet von Rosen för dennes son, sedermera excellensen grefve Fredr. von Rosen. 1747 fick han utan förslag kungl. fullmakt på en professur i Greifswald, hvilken han tillträdde 1749. "Det vore", skrifver en minnestecknare, "vidlyftigare än rummet tillåter, att här utförligare anmärka, huru ofta professor Kellman varit rector maguificus och decanus samt upprepa de margfaldiga disputationer, orationer, programmata och carmina han af trycket utgifvit.

Nog af att nämna, det hans kunskap och behagliga umgänge förvärfvade honom Greifswalds kungl. akademies förtroende att vara dess fullmäktig vid riksdagen i Stockholm ifrån 1760 till 1762. Efter 32 års möda blef pro- fessor Kellman befordrad till kyrkoherde härstädes genom kungl. fullmakt af den 12 Sept. 1781." Prost 1782. Erhöll 1791 teologie doktors diplom från universitetet i Greifswald.

Kellman var gift första gången med Catharina Dorothea Geist från Poseritz på Rügen, med hvilken han hade 5 barn, nämligen David Wilhelm, död som registrator i Stockholm; Justus Christofer licens inspector i Stralsund; Dorothea Maria och Carl Herman, pastor i Brandeshagen i Pommern. I sitt andra gifte, med Margaretha Apollonia Kinnander, prestdotter från Lomaryd, hade Kellman 4 barn. Vi ha här något utförligare återgitvit Kellmans biografi, emedan denna i vissa delar kan betraktas som en nyhet. Kellman afled den 3 Febr. 1807,86 år gammal. Äfven uppgifterna rörande den samtida komministern äro af biografiskt intresse. Samuel Joh. Kellenberg, son till en komminister i Vadstena, föddes derstädes den 1 Nov. 1758. I följd af faderns förtidiga död nödgades han antaga kondition hos sin förmyndare, apotekaren Schultz i Vadstena, der han som farmaceut qvarstannade i 6 år. Någon vidare håg för sysslan hade han dock ej, men studerade på lediga stunder, så att han 1778 kunde begifva sig åstad till Linköpings skola. Han var då redan 20 år. 1781 blef han student och 1784 prest. Efter 11 års tjenst som obefordrad blef han slutligen 1795 komminister här och dog 1814 som komminister i Svanshals och Kumla.Han var gift med Catharina Margaretha Gillberg, enka efter ingeniören, tullinspektören och postmästaren i Vadstena Joh. Lor. Gillberg, med hvilken han hade 2 barn, dottern Anna Helena och sonen Olof Johan, död späd.

Om vi i detta sammanhang nu också skulle omnämna stadens klockare, så ha vi låtit hela kyrkostaten i Skeninge vid århundradets början passera revy. Han var för öfrigt stamfader för en prest- och klockareslägt, af hvilken senare en lefde ännu för ett tiotal år sedan. Klockaren Arvid Hagman var son till soldaten Magnus Hagman vid Löf- vingsborg och föddes den 13 Dec. 1755. Han lärde sig sjelf läsa och skrifva nödtorltigt och inhemtade derefter musikens elementer af organisten Hallvin med den framgång, att han 1781 blef organist och klockare i Hof samt 1786 klockare i stället för Myrtenberg, som emot bibehållandet af halfva lönen tog afsked. Hagman hade två söner, af hvilka den ene blef prest och den andre faderns efterträdare som stadsklockare. Arvid Hagman afled 1806. Rektor vid skolan var Olaus Salander, om hvilken det heter: "Rektor Salander, den man önskar länge få behålla här, är en stadig, from och hederlig man, som utom många vackra kunskaper har isynnerhet mycken insigt i kemi, botanik och medicin. Salander var född i Normlösa 1737 och blef 1769 lärare vid Skoninge skola, der han undervisade i öfver 40 år. Han dog 1812. . Collega vid skolan var Johannes Allf, död 1832 som kyrkoherde och prost i V. Ryd och Svinhult.


Skänninge marken.







  • Kommentarer(0)//www.prosa.se/#post48